Del 3: Så gick det för killarna från Allviken

Ekot granskar

Minst 45 killar som varit placerade på Allviken har dömts för nya brott, visar Ekots granskning. När Hugos mamma ville hitta ett nytt HVB-hem fick hon själv ringa runt till andra hem på en lång lista som hon fick från socialtjänsten. Hör Maria Ridderstedts och Mikael Grill Petterssons reportage om hur det gick för två av killarna som varit placerade på Allviken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

--Jag blev erbjuden Cannabis, men jag tackade nej för jag ville inte, jag kände att det inte var värt det. Jag ville hem, det var väl det.

Hugo, som vi kallar honom i det här reportaget, har nu varit flera månader på HVB-hemmet Allviken.

Trots att det är ständig tillgång till droger lyckas han hålla sig ren under de månader han är där. Inte för att han vill bli drogfri utan för att han vill hem.
Direkt när han kom hem började han missbruka igen:

--Jag började missbruka cannabis själv och det slutade inget bra. Jag blev beroende av det också, rökte mycket.

En kväll blir han gripen för narkotikabrott. Socialtjänsten föreslår ett annat HVB-hem. Hugos mamma, som vi kallar Sara, tycker att det låter jättebra:

--Det låter verkligen som att det här är ett företag som har en bra plan en bra verksamhet, så vi tänkte bara okej, men vi kollar upp det.

Hon upptäcker att det föreslagna HVB-hemmet ligger i närheten av Allviken och har samma ägare.

–Så vi bara, nej, aldrig livet. Aldrig.

Vad var det som fick dig att känna den där känslan, aldrig i livet?

–Därför att då kommer han aldrig att bli bra. Vi kommer aldrig komma liksom bli fria eller hur man ska säga. Vi skulle aldrig bli fria från missbruket. Vi skulle aldrig få tillbaka våran friska kille.
Sveriges kommuner betalade förra året omkring 10 miljarder för att de här platserna på HVB-hem i Sverige. Det är socialtjänsten i hemkommunen som ansvarar för vården, placerar och betalar. Men de förlitar sig mycket på den tillsyn som görs av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.
Sara har bestämt sig för att den här gången måste Hugo hamna rätt:

–Då frågade jag, hur ser det ut? Vilka HVB har ni? Och då fick vi en lång lista på vad de hade upphandlat för någonting i kommunen. Det var ju en jättelista och där satte vi oss och läste igenom ringde runt själva till de olika boendena och hittade ett ställe
Den här gången får Hugo åka det HVB-hem som hans föräldrar valt ut.

Genom domstolshandlingar kan vi se att minst 45 killar har dömts för nya brott efter placeringen på HVB-hemmet Allviken. Det rör sig främst om olika narkotikabrott men flera av dem har varit inblandade i tex skjutningar och andra våldsdåd och sitter idag i fängelse eller häkte.
En av dem genomför ett mordförsök med koppling till konflikten inom Foxtrot-nätverket.
En annan misstänks för det uppmärksammade mordet på Mikael i Skärholmen, som sköts framför sin son.
De flesta har fortsatt missbruka narkotika.

En mamma, vars son förvärrades i sitt missbruk på Allviken, blev överraskad när vi tog kontakt:

–Va? Finns Allviken kvar? Jag blev väldigt ledsen och grät när jag hörde det, jag tänkte kanske att Allviken inte fanns kvar längre.

Hon heter egentligen något annat, men vi kallar henne Hanna och har bytt ut hennes röst:

– Jag vill berätta nu för att jag vill att min son ska få upprättelse. Ingen trodde på honom.
Hanna försöker sätta ord på hur det är att ha ett barn som missbrukar:

- Otroligt sorgligt. Det är svårt, det är tungt, det sätter i spår i hela familjen. Man är rädd att ens barn ska dö. Det är inte bara droger, det är hela miljön runt drogerna, personerna, de lever på en. De tjänar pengar på en, det är människor som de utnyttjar. Allt hänger ihop med droger och vapen för de här gängen och det är väldigt farligt.

Hannas son, som vi kallar Samir, blev inte fri från drogerna och i dag är han dömd för brott.

–På grund av drogerna har tagit honom på den där vägen.

Vad tror du hade kunnat bli annorlunda om han hade fått en annan typ av hjälp då?

–Jag tror hans liv hade sett annorlunda ut då. Jag tror han hade studerat. Han hade varit stabil. Han hade varit frisk. I stället så blev Allviken början på helvetet. Han kom i kontakt med fel personer.

Vi vet inte hur det har gått för alla unga som varit placerade på Allviken, de som haft en frivillig insats och som inte återfallit i missbruk och kriminalitet kan vi inte hitta. Det finns heller inga såna register som gör att det går att följa vilka HVB-hem som har bäst eller sämst resultat. Inte heller ägaren till Allviken HVB Marielle Ragvals vet säkert hur det har gått för de killar som bott på hennes HVB-hem.

–Alltså vi tappar ju kontakten med dem. Och vi kan heller inte inhämta den informationen ifrån socialtjänsten utifrån att det då råder sekretess.

--Men vi lokaliserar också 45 pojkar som efter Allviken har återfallit i brott eller droger. Är det ett bra eller dåligt betyg?

–Det är såklart ett jättedåligt betyg. Det är tyvärr inte bara gällande våran verksamhet. Utan det är generellt en jättehög återfallsrisk. Det är en komplex problematik som vi jobbar med. Däremot har jag haft flera ungdomar som flera år senare har hört av sig och tackat för att de har blivit drogfria. De blev inte det omedelbart, men de säger att alla de samtalen som de fick och det som var under föreläsningarna, det trillade ner flera år senare när de fått mera konsekvenser av sitt missbruk.

(Steg i trapp)
Hugo, som efter återfallet, fick komma till ett annat HVB-hem har nu kunnat flytta till ett stödboende i sin hemstad.
(låser upp dörr)

–Ja, mitt lilla place, mitt lilla ställe.
Vi sätter oss vid bordet i den lilla 1:an som nu är Hugo hem. I fönstret står ett inramat fotografi på honom som liten och en vit orkidé. Här bor han i egen lägenhet men det finns alltid personal i närheten. Hugo säger att en stor skillnad med det nya HVB-hemmet var att de fick honom att vilja vara en del av samhället igen och leva ett liv utan droger.

--Om man inte är det, då hamnar man lite utanför och då letar man efter sina egna vägar och liksom sina egna sätt att göra pengar på och allt sånt där och hitta liksom lösningar till allting själv och det funkar inte.

Om du skulle beskriva lite mer hur livet var på det andra HVB-hemmet ?

–Det var mycket striktare. Personalen hade koll på en lite mer. Personalen var utbildade dessutom. Så det var det som hjälpte mig, det var stöd från alla i personalen.

Hugo säger att här fick han mer individuell behandling och att alla, socialtjänst, föräldrar och personal, på boendet jobbade som ett team runt honom:
--Det var ingen som hade narkotika på sig i boendet. Då blev man skickad direkt till SIS. Inga vapen och sånt där fanns inte heller på boendet, det var mycket striktare.

Kan man ha ett HVB-hem utan att det finns en massa droger och knivar?

--Ja det tror jag. För mitt andra boende så var det inte alls några knivar, några vapen och något sånt där. Det fanns lite narkotika. Men det var... Det försvann direkt, det var någon som hann ta ett återfall men det var liksom borta direkt. Personalen gjorde alltid någonting åt det, de brydde sig om en.

--Där var det liksom; Du ska ha vård, det är ingen lekstuga. Det är vård vi har här, det är vård du vill ha, om du inte vill ha vård då ska du inte bo här.
Det var till slut vården på det nya HVB-hemmet som blev räddningen för Hugo:

–Ja, det var där jag blev motiverad till att helt sluta med droger. Hitta nya intressen i livet och sånt där. Se den ljusa vägen och sånt där.

Vad tror du hade hänt med dig om du hade skickats tillbaka?

--Då hade jag sagt fortsätta bruka cannabis för det var så mycket cannabis där och sånt där. Det hade nog inte varit någon bra placering för mig då.

Han tycker ändå att månaderna på Allviken på ett sätt var bra för honom. Han kom bort från en akut situation och vistelsen där blev en paus för honom. Hugos mamma Sara förstår inte att en del HVB-hem bara får fortsätta ta emot barn, trots att Ivo får larm om att de inte funkar:

–Jag fattar faktiskt inte. Vi har ett samhälle där vi har en gängkriminalitet som ökar, där rekryteringen ökar, där vi måste verkligen ta hand om de här ungdomarna på alla sätt.

Vad tänker du dig är det värsta som kunde ha hänt om din son hade kommit tillbaka till det här stället istället?

--Det värsta som hade hänt är att han hade utsatt andra människor för skada. Att han hade blivit en som gjorde andra människor illa... att han hade kunnat blivit en mördare. För han hade ju ingen självkänsla, inget självförtroende.
--Det är ju det, tänker jag, när de rekryterar i de här gängen så bygger man ju ganska mycket så att de känner att ”jag är viktig och jag är betydelsefull” och det hade kunnat ha gjort, för han var ju ganska långt ner på botten, så att han var nog lätt att rekrytera.
--Men vad tänker du om det här och att det krävdes att du själv satt och ringde runt till olika HVB-hem för att det skulle bli en bra placering?
--Ja, nej. Det är så jävla sorgligt att det är så. Jag tycker mest att det är sorgligt och jag tycker att det ger inte någon hopp om framtiden för att det är så pass få av de här ungdomarna ändå som har föräldrar som är resursstarka, som har möjligheten att ringa runt, som vet vilka frågor som ska ställas och som kan ställa krav på verksamheterna och krav på socialtjänsten.
Hugo, som nu är 18 år, är drogfri och tror att det kommer fortsätta så:

--Alltså mitt liv är mycket bättre idag. Jag mår bättre, jag är inte deprimerad, jag fungerar, bra kontakt med min familj. Jag mår bra, det är väl det viktiga.

Hur ser ditt liv ut idag?

–Just nu är jag arbetslös och söker jobb, tränar mycket, övningskör, försöker skaffa körkort och sånt där. Jag är väldigt motiverad till att ändra mitt liv och liksom ha en bra framtid liksom fru, barn och sånt där.

(ring ring)

En tid efter att vi träffades i hans lägenhet ringer jag Hugo:

-Hej, det är Maria från radion. Hur gick det med körkortet?

- Jag klarade det. Det känns jättebra och så har jag jobb också.