Liv, tid och krig: Lubna El-Shanti, Charkiv

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Charkiv, måndag.

Häromdagen träffade jag Bogdan, en soldat som jag följt genom Rysslands anfallskrig.

Sist vi sågs var för ett och ett halvt år sedan, då var han 25 år gammal. I dag är han något äldre, huden något blekare och håret något tunnare. Men han är sig lik, lite rastlös och lågmäld.

Berätta, vad har hänt sedan sist? Vad har du haft för dig?

Någon annan skulle kanske svara: Köpt bil, bytt jobb, skaffat tjej. Men frågan är ställd till en soldat i krig och Bogdan börjar rabbla namn på byar, samhällen, städer, frontlinjer, Bachmut, Kupiansk och Balakliia. Hans liv i ett och ett halvt år men också så mycket längre.

2014 åkte han hemifrån, nyss fyllda 18, sa till föräldrarna att han skulle iväg på jobb men tog i stället värvning i försvaret och kastades direkt in i kriget i östra Ukraina. Det är snart tio år sedan den dagen.

”Ja, jag har förlorat det viktigaste i det är kriget – min tid och min ungdom”, sa han.

”Och just därför, just för att jag redan har betalat ett så högt pris, så går det inte att backa. Jag personligen skulle inte klara av det, att ge upp”.

Bland det dyrbaraste vi har, tid. Krigets yttersta pris, dyrbar, oåterkallelig, oersättlig och försvunnen där i skyttegravarna. Ett pris som många, likt Bogdan, tvingas betala med. Men också värdesätta, de få stunderna, de alltid för korta.

Som när jag stod vid Kramatorsk tågstation. Kramatorsk, i Donetskregionen, numera något av en enda stor militärförläggning.

En blomkiosk ligger intill, inte så konstigt. För precis innan tåget ska ankomma, tåget västerifrån, fylls perrongen av soldater och nästan alla med en blombukett i handen. Väntandes på sina nära.

För soldaterna kan ofta inte lämna basen, i stället kommer deras fruar, flickvänner eller partners hit för att hälsa på.

Och tåget kommer och perrongen fylls av par som håller om varandra, så där hårt och efterlängtat och då känns det faktiskt som att tiden står stilla.

Ögonblick av total lycka, som känns i luften, trots att det är krig. Och hur banalt det än må låta så är det väl det här människor i krig blir bra på – att värdesätta.

Vad värdesätter du Bogdan, frågade jag och han svarade kort – dagen.

Lubna El-Shanti
[e-mail]