Samtalet med 8-åringen i Gaza etsar sig fast: Samar Hadrous, Stockholm

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Hur svarar man ett barn som säger, ”Jag är hungrig”?

De vanliga svaren brukar vara, maten är klar snart. Eller, du ska få äta om en stund.

Men hur svarar man ett barn som inte har fått äta på flera dagar. Ett barn vars föräldrar inte har någon aning om när de får tag i nästa måltid. En måltid som kan bestå av djurfoder, vilda växter eller hundkött.

För två veckor sen hade jag ett telefonsamtal med 8-åriga Menna, som bor tillsammans med sin familj i Jabalia i norra Gaza.

Ett samtal som kommer etsa sig fast i mitt minne, för resten av livet.

Menna och hennes storfamilj tvingades äta hundkött, efter att ha varit utan mat i tre dagar.

Mennas farbror berättade att området de bor i, var omringat av den israeliska armén, som sköt mot allt som rörde sig. Ingen vågade lämna hemmet, för att hitta något att äta.

En hund sökte skydd från bomberna hos familjen.

Inte visste det skrämda husdjuret, att det inte finns någon säker plats i Gaza.

Papporna i familjen bestämde sig för att slakta hunden, när de såg sina barn blekna och förtvina av hunger mitt framför ögonen på dem.

Ett samtal med familjen i Jabalia på 40 minuter, kom att skaka om de mest basala sociala beteenden, som jag har lärt mig, under mina dryga 40 år.

Helt plötsligt tappade jag alla artighetsfraser, som man börjar och avslutar ett samtal med.

Allt som skulle kunna komma ut från min mun, kändes olämpligt.

Att börja ett samtal med människor som har kommit till en punkt, där de önskar att få dö av bomber, i stället för att dö långsamt av svält, med frasen ”hur mår ni?”, kändes så opassande.

Att avsluta samtalet med att säga ”ta hand om er”, kändes som ett hån.

Jag ville passa på att ställa så många frågor som möjligt, innan den dåliga linan avbryts.

Men många gånger så tystnade jag. Dels för att försöka ta in det jag hör, och för att kunna få tid att famla efter orden.

Jag kom på att frasen, ”Jag är ledsen för er skull”, skulle kunna vara behjälplig. Jag lutade mig mot den, efter varje beskrivning de gav mig, av det ofattbara.

Efter att Mennas far berättade att han hade sprungit efter en katt, i hopp om att kunna lägga mat på bordet för familjen. Men han var för mager och kraftlös för att kunna komma i kapp katten.

Frasen assisterade mig igenom samtalet. Fram tills jag fick prata med 8-åriga Menna, som svarade på frågan om vad hon hade ätit idag med:

”Vi åt inget, jag är hungrig.”

I bakgrunden kunde jag höra hennes lillebror, som är ett och ett haft år gammal, gny och jämra sig av hunger.

Där tog min sociala kompetens slut.

Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
[e-mail]