Kom igen, jobba lite hårdare: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bogotá, tisdag.

Ibland tycker makthavare att folk är lata. Senast var det presidenten i Ecuador som uppmanade sina landsmän att jobba lite hårdare.

Han hade mötts av protester för att han höjt momsen från 12 till 15 procent, med motiveringen att pengarna behövs i det allt mer krävande kriget mot knarkkartellerna.

Och då sa presidenten: Hörrni, sluta klaga och jobba lite mer, jobba lika mycket som vi gör i regeringen. Då kommer ni att ha förrätt, varmrätt och efterrätt på bordet hemma.

I ett land med dollar som valuta där var fjärde invånare tjänar under ett tusen kronor i månaden, och där över hälften arbetar utan arbetskontrakt och socialt skydd med upp till 15 timmar långa arbetsdagar, togs presidentens uppmaning emot med enorm ilska.

Många påminde presidenten att han kommer från en av landets rikaste familjer och aldrig lidit materiell nöd.

Den ecuadorianske presidenten är inte den förste som gör så.

De stora protesterna i Chile 2019 hade som gnista höjningen av tunnelbanetaxan – och eftersom höjningen var störst under rusningstid sa ekonomiministern i tv: Gå upp lite tidigare så blir det billigare resa.

Sen gick det ju som det gick – massprotesterna med miljonmarscher var nära att fälla den chilenska regeringen. Ilskan bland vanligt folk kände inga gränser.

Efter mina år som korrespondent i Latinamerika förstår jag den vrede som dessa uppmaningar från makthavarna väcker.

Jag har träffat föräldrar som varje dag – måndag till lördag – går upp klockan fyra för att förbereda barnen till skolan och samla ihop grejerna inför en ny arbetsdag med försäljning av bullar, smörgåsar och kaffe på gatan. Ofta börjar arbetspasset halv sex på morgonen och sträcker sig till klockan 19-20 på kvällen.

Familjer som på detta sätt att försörja sig lever på existensminimum, eller under.

Människor som går sjuka till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Eller som på sena kvällar efter det långa och tunga arbetspasset syr kläder som bisyssla för att få in lite extra pengar och kunna köpa skor till barnen.

De är miljoner och åter miljoner här i Latinamerika, folk som sliter hårt varje dag och ändå inte har råd med det mest grundläggande.

Hur och när ska dessa miljoner kunna jobba lite hårdare eller gå upp lite tidigare, så som ministrar och presidenter vill att de ska göra?

I botten finns tanken att de fattiga är fattiga för att de är lata, och det tycker inte bara de däruppe. Även vanliga lågbetalda arbetare kan uttrycka sig så om sina ännu sämre lottade medmänniskor.

Och vad som kanske är ännu värre – de människor som jobbar 14 timmar om dagen och ändå lever i fattigdom – de tror att livet är så beskaffat. De känner inte till nått annat, och den föreställningen för de över till sina barn. Just detta brukar beskrivas som underutvecklingens gissel.

Ivan Garcia, Bogotá
[e-mail]