Vem är det som betalar för min el-taxi? Moa Kärnstrand, Peking

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, torsdag.
Någonting smyger sig upp bakom mig. Det är mörkt här i gränderna i mitt område på kvällen. Gatlyktorna kan man inte lita på här längs smågatorna.
Det plaskar till i snöslasket, och så swishar den förbi, medan jag slänger mig in mot husväggen. Elmopeden, tyst som ett spöke och smidig som en stadsråtta. Nästan ljudlöst svänger den ut på den stora vägen framför mig och försvinner bort i Pekingkvällen.
För mig är asiatiska storstäder alltid ljudet av trafik. Guangzhou, Bangkok, Dhaka. Ett dån på en decibelnivå så hög, att det ringer i öronen dagar efter att man lämnat staden. Det hör till. På morgonarna fyller mopederna likt flugsvärmar upp varenda ledigt utrymme i vägrenar, mellan bilar och bussar.
Men till skillnad från många andra storstäder har väldigt många bensindrivna moppar här i Peking bytts ut mot el-versioner. Den tysta, som smyger sig på. Överallt finns laddningsmöjligheter, vid skolor, kontor och på offentliga platser. Bara 2020 såldes 30 miljoner elmoppar i Kina. Och det har gjort något med ljudmiljön här.
Men egentligen handlar det inte så mycket om mopparna, som det handlar om bilarna.
För de som styr här i Peking har incitamenten varit många att få invånarna att ställa om till elfordon. Dånet, visst. Men den stora drivkraften har varit den dåliga luften, smoggen, som gett Peking dåligt rykte. Kring 2013 mättes det luftföroreningar i Pekingluften på över 30 gånger nivån för vad som anses säkert att andas. Folk började tappa tålamodet.
Det året gick bara några tusen av bilarna här i stan på el. De styrande började ösa på med subventioner till både branschen och konsumenterna och det gjorde att 2022 var siffran uppe i långt över en halv miljon elbilar. En av fyra bilar som såldes i Kina det året var en elbil. I Europa var det en av åtta.
Peking har kanske lyckats bäst i världen med att ställa om fordonsflottan. Så kan det auktoritära styret funka – vill man att saker ska hända snabbt så ser man till att de gör det. Vilket också är kommunistpartiets toppargument för att det politiska systemet här trumfar det i väst. Och som en bonus – eller var det det egentliga syftet? – så har den kinesiska elbilsbranschen blivit världsledande.
Luftkvaliteten i Peking beror förstås inte bara på trafiken. Men med elbilarnas intåg har luften blivit bättre här.
Men kruxet med snabb utveckling är att det är lätt att missa baksidorna. Och då tänker jag inte bara på att jag kan bli överkörd av en elmoppe i en mörk gränd. Jag tänker på vad det kostar för klimatet att bygga alla dessa nya elbilar för att ersätta halvgamla bensinbilar. Och jag tänker på varifrån elen kommer, den som driver bilfabrikerna och bilarna. Kina fortsätter att bränna kol i en rasande takt. Förra året kom över hälften av landets energiförbrukning från kolkraft.
Och jag tänker på batterierna. Jag tänker på människorna som jobbar i gruvorna i afrikanska länder där mineralerna bryts.
Risken är att någon annan får betala i den andra änden, medan jag hoppar in i min el-taxi. Att det som ser grönt ut, kanske inte är så grönt.

Moa Kärnstrand för P1 Morgon i Peking
[e-mail]